babyinside

När jag var och skulle göra RUL (rutilultraljud) så hittade man ingen magsäck på mitt fostret, eller man sa att den var mycket liten. Antagligen för att fostret ej druckit vatten precis då. Jag fick en ny tid efter 2 dagar och kom då och gjorde ett nytt ultraljud för att hitta och kunna mäta magsäcken igen. När man heller inte då hittade en magsäck på fostret så började naturligtvis jag bli orolig. Detta togs inte på allvar när jag låg på britsen med en sköterska som utförde ultraljudet. Hon frågade mest varför jag va ledsen och att det NOG inte var någon fara. Nog är inte ett uttryck man vill höra i denna situationen. Hon tyckte vi skulle prata med en ultraljudsspecialist och fick tid efter ytterligare några dagar. Personligen tycker jag och min sambo det är konstigt att vi ej fick träffa denna specialist redan vid andra besöket. Men fick till svars att hon ej fanns på plats då vi hade fått en så sen tid på dagen. När vi åter igen kom för att träffa specialisten får vi höra att det är ungeför 50 minuters väntetid för att "dom har haft mycket att göra" Vi sitter nu i ett väntrum och är livrädda för vad som komma skall. Efter 50 minuter kommer specialisten och frågar om vi kan prata lite innan undersökningen. Ett samtal som enligt henne egentligen tas efter ultraljudsundersökningen. VI vet inte vad samtalet kommer handla om utan får md i godan tro om att allt säkert är bra. Läkaren börjar prata om vad som kan hända om barnet ej har en magsäck, vilka riskerna är att föda ett sådant barn, om vi var beredda på att kanske få ett handikappat barn med kromosomfel. Hon sa att om hon inte hittade en magsäck så ville man göra ett fostervattenprov. Sedan frågade hon om vi va beredda på att höra resultatet i så falloch sedan jobba utifrån det. Att vi hade möjligheter att göra abort i så fall. Om nu resultatet skulle vara dåligt. Jag och min sambo bröt ihop och trodde nu vi i princip skulle få ett gravt handikappat barn. efter detta fick vi åter igen sitta och vänta i väntrummet med andra patienter tills undersökningsrummet är ledigt. När vi kommer in och jag lägger mig på britsen så bryter jag ihop. Så stressad, rädd och nervös har jag aldrig vart i mitt liv. Efter ca 30 sekunders undersökning ser specialisten en magsäck och säger att allt ser bra ut, inget att oroa sig över. Hon mäter även njurbäckenet och detta ser också bra ut. Vi åker hem och är glada över att allt är som det skall. Efter ca 2 veckor får jag ett telefonsamtal från sjukhuset. Jag får då information om att just njurbäckenet var lite förstorat och att jag måste komma på en undersökning när jag är i vecka 32. Man har tydligen glömt att ge oss denna informationen innan. Vi tycker vi har blivit otroligt illa bemötta och kommer att anmäla sjukhuset. Det får inte gå till såhär. Samtalet läkaren hade med oss skulle ALDRIGS ens ha hållits. HOn skulle inte kommit med iden att ta det först.